Världsskapelsen
VIKTOR RYDBERG - FÄDERNAS GUDASAGA
Kaos.
Världsträdet.
Den värld, i vilken vi lever, är icke evig. Den har haft en början och skall få ett slut. Från början »fanns ej sand, ej sjö, ej svala böljor, jord var icke, ej himmel där ovan». Men det fanns en ofantligt rymd av tomhet - Ginnungagap. Där verkde tre mäktiga krafter ur okänd djup - kölden, värmen och den skapande visdomen.
Norr om Ginnungagap upprann köldens källa, Vergelmer,
och inhöljde rymden åt det hållet i frostig dimma. Det området
kallades Nifelheim.
Söder om Ginnungagap upprann värmens källa, som kallades Urds
källa.
Mellan de båda, mitt under Ginnungagap, upprann den skapande
visdomens källa, vilken sedan kallades Mimers
källa.
Ur
Vergelmer svepte så dimhöljda köldvågor in i Ginnungagap och
mötte där värmeböljorna från söder. Genom deras blandning
uppstod de grundämnen, av vilka den första världen bildades.
I
rymdens avgrund, vid den skapande visdomens källa, låg fröet till
Yggdrasil,
världsträdet. Fröet spirade och sände ut rötter genom de tre
krafternas källor, och dess rottrådar voro stommen till den grund,
som underjorden vilar på. Under långa världsåldrar växte sig
trädet allt högre och på dess grenknippor fick de olika världarna
sina underlag. För mänskliga ögon är Yggdrasil osynligt.
Urvarelserna
Kraften ur visdomskällan blandades med grundämnena och ur deras jäsning uppkom urkon Audumla. Hon levde av de livsfrön som fanns i grundämnena och när Audumla slickade deras rimfrost formades så småningom, ur den steniga grunden, en mänsklig varelse. Han blev stamfader till de gudar, som styra och skydda människornas värld. Denne, den äldste av alla gudar, hette Bure och blev fader till Bur och farfader till Oden och hans bröder.
Men nu, i tidernas början skapades även den ofantliga jätten Ymer. Etterdroppar från Vergelmers köldvågor samlade sig, växte och formade honom. Med fyra munnar sög han fyra mjölkströmmar ur Audumlas spenar. Detta gjorde honom till stamfader åt olika ätter, som föddes ur olika lemmar av hans kropp. Ur hans vänstra armhåla föddes en man och en kvinna, från vilka en vacker och gudavänlig jätteätt härstammar. Andra ädla väsen, som härstammar från Ymer, är den vise Mimer och hans syster Beisla, samt de tre ödesdiserna, nornorna Urd, Verdande och Skuld.
Men hans fötter födde de förfärliga rimtursarnas urfader Trudgelmer, ett vidunder med tre huvuden. Trudgelmer födde sedan sonen Bergelmer.
Underjorden.
Burs söner. Urtidskonstnärerna.
Odens självuppoffring.
Underjorden är den äldsta delen av skapelsen och består av två olika områden, belägna på var sida av en hög bergskedja som kallas Nidafjället. Norr om fjället ligger det dystra och dimtäckta Nifelhel, där tidigare Nifelheim låg. Uppe på fjällslätten finnes källan Vergelmer, från vilken en mängd floder strömmar ned mot norr och söder.
Söder om Nidafjället ligger ett stort område med
blomsterängar och lundar, som aldrig härjas av frost och vinter.
Detta område delas i två riken:
Mimers rike, som är beläget
runt omkring visdomens källa, och Nornornas rike som är beläget
runt omkring värmekällan Urd. Tillsammans kallas Mimers och Urds
riken för Hel,
så
underjorden utgörs alltså tillsammans av Hel och Nifelhel.
Mitt
över underjorden finner man, på Yggdrasils grenar, jordens skiva.
Men det dröjde länge, innan det blev till en värld, där människor
kunde bo. Under långa tider bodde jätten Ymer och hans
flerhövdade barn där, i en värld uppfylld av monstuösa
jätteväsen.
Medan det såg så ut på jordens yta, bodde i underjorden de äldsta gudarna fredligt och lyckligt tillsammans med Mimer, ödesdiserna och andra medlemmar av samma ädla jättesläkt. Bures son Bur blev där gift med Mimers syster och de fick tre söner. Den äldste av de tre är Oden och han blev stamfader för asarnas gudasläkt. Den andre är Höner och den tredje är Lodur, vilka båda blevo stamfäder för vanernas gudasläkt.
Mimer drack varje morgon ur
den källa han var satt att värna om och begåvades därför med
både skaparförmåga och djup visdom. Han födde sju söner, som
fingo åtnjuta samma dryck, och därför erhöll skaparkrafter som
naturmästare och storsmeder, vilka smidde gräs, örter och
underbara smycken, av eld och guld eller andra grundämnen.
Oden
och hans ättlingar skulle icke stanna i underjorden för evigt,
eftersom de voro utsedda att behärska världar där ovanför. Men
när Oden från Yggdrasils höjd skådade ut över de riken, som
blivit honom tilldelade, såg han hur jorden behärskades av
urtidsjätten Ymer och dennes fötters ohyggliga avkomma.
Vid denna tidpunkt var Oden ännu ung och oerfaren och han kände att han icke hade de krafter som krävdes för att rensa jorden från dessa vidunder och även uppfylla alla de andra plikter, som förväntades av honom. En dryck ur visdomens källa kunde ge honom de krafter som krävdes, men Mimer menade att han måste bevisa sig värdig, genom självuppoffring.
Oden
lämnade då sig själv som offer för sin livsuppgift. Nio dygn
hängde han i det vindomsusade trädet, utan föda och dryck samt
sårad med spjut. Under tårar bad han om den styrka han saknade, och
lyssnande till de runors hemligheter, som förnams ur djupet, tills
dess han slutligen medvetslös föll ner ur Yggdrasils krona. Då
fick han till slut den efterlängtade drycken och med den vishet
utöver andras samt kunskap om nio kraftfullt verkande sånger.
Rimtursarnas
undergång. Vakten vid Vergelmer.
Nu kände han sig i stånd att befria jorden från urgiganterna. Tillsammanns med Höner och Lodur dödade de Ymer genom att öppna hans halsådror. Ur såret vällde då fram en mäktig blodström, som växte till ett hav, i vilket urjättens onda avföda drunknade.
Nu var rimtursarna döda – men ändå icke! Deras
själar levde fortfarande i underjorden. Där, i Nifelhel, funno de
ett land, som med sitt mörker, sina dimmor och stinkande träsk
passade dem. Där byggde de sig en sal och blev med tiden farliga
grannar till Mimers rike.
Till skydd mot de ondsinta rimtursarna krävdes nu en vakt vid gränsen mot Nifelhel. Till hövding för vakten valde Mimer ut alfen Ivalde och hans tre söner, sedan de först svurit gudarna trohetsed. Ivaldes söner hade av Mimer fått lära smideskonsten och de voro tappra stridsmän och skickliga konstnärer. En av de tre, Valand, var jämförlig med Sindre, den bästa smeden bland Mimers söner. Valands bröder hette Egil och Slagfinn och de voro utmärkta bågskyttar och skidlöpare.
Världsskapelsen
fortsätter.
Ur det blodhav, som nu täckte jorden, lyfte Oden och hans bröder upp fast mark så, att i mitten skapades det land som kallas Midgård. I norr och öster, vid jordskivans kant, placerades det land som heter Jotunheim. Mellan Midgård och Jotunheim ligger en bred fördjupning, i vilken blodvågorna samlade sig och bildade det hav som omsluter Midgård.
Alla de dränkta urgiganterna hade icke varit lika fördärvliga. Bland Bergelmers barn och barnbarn funnos även sådana, som var väl skapade och mindre vilda än sina fäder. Mot dessa visade Oden nåd och lät dem rädda sig upp på kusten av Jotunheim. En av dem var jättemön Gullveig, som blev väl mottagen av gudinnorna. En annan var jätteynglingen Loke, som var vacker, snarfyndig och munter, vilket var egenskaper som tilltalade Oden. Gudarna anade då icke hur farliga vänner Gullveig och Loke skulle visa sig vara.
Ymers lemmar blevo ämnen till det fortsatta skapandet av världen, men därtill krävdes många flitiga händer. De äldsta högheliga gudarna, Mimer och de andra naturmästarna rådgjorde om byggnadsplanen och anskaffandet av många goda arbetare. Mimer skulle vara hövdingen för alla dessa, och med bistånd av eldväsendet Surt, skapades så en skara svartalfer och dvärgar, att biträda vid arbetets utförande. De livsfrön, ur vilka Mimer och Surt frambringade dessa slöjdskickliga släkten, fanns i Ymers blod och lemmar. Mimer skapade dvärgarna och Surt skapade svartalferna, som därför kallas hans söner.
Nu vidtog en livlig verksamhet på underjordens slätter. Gudar och konstnärer, dvärgar och svartalfer smidde och slöjdade de verktyg som behövdes, och även de konstverk och smycken, med vilka skapelsen skulle prydas. Enligt den plan för världsinrättningen, som gudarna och naturmästarne blivit eniga om, skulle en himmel välva sig över världsalltet. Under den skulle sol och måne vandra i utstakade banor, för att mäta tiden och fördela den mellan arbete och vila. Himlavalvet gjordes av Ymers huvudskål och av hans hjärna de moln, som driver därunder.
Mimer
hade en dotter vars namn var Natt. Hon var mörk i hyn, skön till
dragen och
huld till lynnet, värdig att bli gudars moder. Med
morgonrodnadsalfen Delling, som är hövding i östra delen av Mimers
rike, födde hon sonen Dag, ljusalfernas stamfader. Åt Natt och Dag
gjorde urtidskonstnärerna vagnar, ty det var så beslutat. Den mörka
Natt och hennes ljuse son Dag skulle skiftevis komma genom
underjordens östra dörrar, upp på sin färd över himlen och sedan
återvända genom dess portar i väster, där aftonrodnadens herre,
Billing, hade sitt land. Dags häst heter Skinfaxe och Natts häst
heter Rimfaxe. Om dagen betar Rimfaxe av underjordsfältens gräs,
bestrött med honungsdagg, som faller från Yggdrasils nedersta
grenknippa. Därför tuggar han under sin färd en fradga, som om
morgonen droppar från hans mule, i form av dagg, befruktande jordens
dalar.
Med Lodur hade Natt två sköna barn, Måne och Sol. De voro utsedda att över himlen föra de av eld och guld smidda vagnarna, som tillverkats för att lysa upp världen. Sinnrika inrättningar skyddar soldisen och hästarna mot de brännande strålarna. Soldisens skydd är en sköld, som heter Svalin. Utan den skulle soldisen förbrännas och vagnen störta ned mot jorden och antända den.
Vid hästarnas remtyg finnes under deras bogar en inrättning,
som blåser svalka över dem. Hästarna heter Arvak och Allsvinn. På
Arvaks öron och Allsvinns hovar ristade naturmästarna goda
runor.
Av Ymers ben bildade makterna jordens berg. Av hans kött,
mättat med Audumlas näringsrika safter, beslöto man göra
fruktbärande mull att breda ut över Midgårds kala
stenmarker.
Världskvarnen
För att mala köttet till mull – och även för andra ändamål – byggde urtidskonstnärerna en ofantlig kvarn, kallad Världskvarnen eller Grotte kvarn. Dess bjälklag restes i underjorden på Nidafjället runt omkring källan Vergelmer, som är moderkälla till allt världens vatten. Från Vergelmer utgår vattnet och efter fullbordat kretslopp återvända det dit.
Med en ränna från havets botten, genom jorden, underhålles den ständiga förbindelsen mellan Vergelmer och oceanen. Under rännan lades kvarnstenarna på sitt bjälklag så, att den rörliga stenens öga finns mitt över källan. Genom kvarnstensögat strömmar därför vattnen till och från Vergelmer. Ebb uppkommer i havet, när vattnet rinner ner genom kvarnstenens öga, och flod blir det när vattnet stöts upp igen.
Den roterande kvarnstenen orsakar den av sjöfarare fruktade malströmmen, som pilsnabbt suger skeppen till sig och ned i djupet, men även ibland kan slunga dem åter. Den rörliga stenen vrids av nio jättekvinnor, som vandrar utefter jordens rand och skjuter kvarnens ofantliga vridstång framför sig.
På denna kvarn lades nu Ymers
lemmar och maldes. Av hans kött skapades de äldsta lagren av mull,
som kom att täcka Midgårds stengrund, när Oden och hans bröder
lyft den ur Ymers blod. Mullen är bördig, emedan den härleder sig
från Audumlas mjölk, och sålunda kunde Midgård betäckas med
växtlighet. Detta
skedde, då soldisen på sin vagn för första gången körde upp på
den nyskapade himlen och frikostigt spred välgörande solstrålar
över jorden.
Till kvarnens vårdare utsågo gudarna två av sin
egen krets, vanaguden Fröj och Odens bror Lodur. Å Fröjs vägnar
övervakas mälden av hans tjänare Byggver och Bejla. Lodur
övervakar kvarnens regelmässiga gång, och under honom lyder de nio
jättekvinnor som vrider kvarnstenen.
Sedan Ymers kött blivit
förvandlat till mull, kom turen till Trudgelmers och därefter till
Bergelmers. Det är Bergelmers lemmar, som i vår nuvarande
tidsålder mals av världskvarnen.
Kvarnen
tjänar också ett annat ändamål. Med dess stång vrids icke bara
den rörliga kvarnstenen, utan även stjärnvalvet. Naturligt faller
det sig därför, att Lodur, som är Månes och Sols fader, utom
andra plikter, även har detta att övervaka.
Ännu ett annat och
mycket viktigt ändamål har världskvarnen uppfyllt. Den är den
heliga, med hemlighetsfulla krafter begåvade, gnideldens upphov. Eld
hade tidigare funnits av många slag, men den förträffligaste
uppkom icke, förrän kvarnens stenar gneds mot varandra. Innan dess
hade den rena elden varit dold i grundämnena, men nu lockades
den fram av gnidningen.
I och med detta framföddes den gud, som är den heliga elden personifierad, nämligen »den vitaste», den mest skinande av gudar, Heimdall. Om hans öden som barn och yngling skall senare berättas. Han kallas son av nio mödrar, eftersom de nio jättekvinnor, som drar världskvarnen, frambringade honom genom sitt arbete med vridstången, världens första eldborr.
Världsskapelsen
fullbordas.
Det var bestämt, att Oden och hans ättlingar skulle äga rike och borgar i den översta grenknippan av Yggdrasil, medan vanagudarna skulle fortsätta att bebygga underjorden. Denna bestämmelse hade sin grund i de båda gudasläkternas olika skaplynne. Oden var född med krigisk håg, för ingripande och äventyrliga gärningar, vilket lynne även präglade hans ättlingar. Dagar kunde komma, när världsbyggnaden hotades av förstörelsens makter, och det var då nödvändigt att från Yggdrasils höga krona ha utsikt åt alla håll. Därför beslöto makterna att högt uppe i Yggdrasil grundlägga och ordna den värld, som kallas Asgård.
Vanagudarna, den blide Höners ätt, äro även de lika sin stamfader och har därför hans håg för fredlig verksamhet. Deras uppgift är att upprätthålla den regelmässiga gången av världsförloppet. Det är därför vanagudar, som ombesörjer stjärnhimlens och tidvattnets regelbundna rörelser, och det jämna tidsförloppet mellan år, månskiften samt natt och dag. Det är vanagudar, som sörjer för lycklig årsväxt, och som med kärlekshand knyter man vid kvinna för släktenas fortbestånd. Där ett kraftfullt ingripande till skydd och värn är behövligt uppträder asagudarna, men även vanagudarna visar hjältemod, när det fordras.
Eftersom
nu asarna hade bostäder så högt belägna, att de från dem kunde
överskåda och försvara världen, så gällde det att skapa en
säker förbindelse mellan Asgård och underjorden.
Urtidskonstnärerna byggde därför bron Bifrost, som från norr till
söder beskriver en stor båge genom rymden. Bifrosts ena broände är
lagd på den nordliga randen av underjorden och den andre på den
sydliga. Från dessa brohuvuden, som är väl befästa och försedda
med skyddsrunor, går Bifrost förbi jordskivans rand och upp till
Yggdrasils högsta grenknippa där Asgård vilar.
Här uppe byggde urtidskonstnärerna Valhalls stora och praktfulla sal åt Oden, samt vidsträckta och härliga borgar även åt de andra asagudarna. Till Valhall hör ett utkikstorn, Lidskjalf, varifrån asarna hava utsikt över Midgård och Jotunheim samt över underjordens randbälte. Underjordens randbälte är mycket större än jordens och ligger därför under öppen himmel. Det är på det bältet vanagudarna och alferna bo, vanerna på den västra sidan och alferna på den östra. Sedd från Lidskjalf, skymmer jorden dess mellersta del. Men vad som sker där, får Oden veta genom sina kloka korpar, Hugin och Munin, som dagligen flyga över Jormungrund.
Bron
Bifrost är nödvändig för gudarna. Visst äger de hästar, som kan
simma genom lufthavet, som är »gudarnas fjärd», men en häst
simmar icke så snabbt och ledigt som han springer, och lufthavets
bredd är stor och dess strömmar starka. Därför använda sig
gudarna dagligen av den märkvärdiga bron.
Över
Asgård utbreder Yggdrasil sina översta bladrika grenar, med
frukter, om vilkas beskaffenhet skall berättas längre fram. Ännu
högre upp är det ställe, där allt vatten -
avdunstningarna från havet och sjöarna och från Yggdrasils
krona - samlar sig. Vattnet är där mättat med ett ämne, som
kallas vaferämne eller »svart skräckglans» vilket är samma som
ger åskmolnen deras mörka metalliska färg.
Det kan antändas och
blir då till snabba fladdrande sicksacklågor, som med stor säkerhet
träffar sitt mål. Stället, där det vaferladdade vattnet samlas,
kallas Eiktyrner »ekstingaren», eftersom åskmolnens blixtar ofta
slår ned i Midgårds ekar.
Högst i världsträdet finns den guldglänsande tuppen Gullenkamme, en symbol för asagudarns vaksamhet och vård om världens trygghet.
Välkommen till min hemsida
DE GAMLA GUDARNA
Ditt besök är gratis
och här finner du
en nyutgåva av
Viktor Rydbergs bok
Fädernas Gudasaga
Bilden ovan antas
föreställa Oden
samt korparna
Hugin och Munin.
Del av hjälmornament
från Vendeltid.
Völvan, var en mytisk
varelse, som kunde se
allt, i alla tider.
För fler intressanta uppgifter
om gudarnas värld, se
www.nordisk-mytologi.se
Välkommen också till min
historiska hemsida
LANDET VID ULTIMA THULE
www.tidhjul.n.nu
Senast ändrad 14-09-08
KONTAKT