Fridsåldern
Fredsförbundet. Gudaklenoderna.
Det nyskapade, med växtlighet prydda Midgård var en syn, som fröjdade även gudarnas blickar. Jotunheimsmakterna, som hemsöka jorden med frost, torka, virvelvindar och översvämningar, lämnade ännu Midgård i ro. De voro icke starka nog att våga ett angrepp på gudarnas skapelse. Jättarna, som fått rädda sig upp på kusten av Jotunheim, voro få och bemöttes med vänlighet av gudarna.
Ingenting
störde världens regelbundna gång, och årstiderna avlöste
varandra i stadgad tid. Världskvarnen stod upprätt på sitt
bjälklag, mullen som hon malde var rikligt blandad med guld, och hon
kringvreds under välsignelsebringande sånger. Polstjärnan stod i
den världsåldern överst på himlen, och himlavalvet hade icke den
sneda ställning det sedan fick.
Till betryggande av världens frid beslöts, att alla olika varelsers släkter skulle ingå förbund och lämna gisslan till asarna. Från Vanaheim sändes till Asgård vanaguden Njord, som upptogs i asarnas släkt och därefter bor bland dessa. Med Mimer utbytte Oden panter på ömsesidig vänskap. Av alferna krävde och fick han trohetsed. Från Jotunheim kom jättemön Gullveig och jätteynglingen Loke. Båda fingo vistas i Asgård, där Gullveig blev upptagen i Friggs hov. För den kvicke och snabbtänkte Loke, som var en listig hycklare, fattade Oden sådan vänskap, att han blandade blod med honom.
Å
sin sida fick Jotunheim gisslan från asarna. Med en vacker och
gudavänlig jättekvinna - även sådana fanns i Jotunheim - hade
Oden fått en son, Tyr, som sedan blev stridsmännens gud. Tyrs mor
blev gift med jätten Hymer, och Oden lät Tyr under hans
uppväxtår stanna som fosterson i Hymers gård. När därefter Oden
fick sonen Tor med Frigg, lät han även denne uppfostras i
Jotunheim, hos
fosterföräldrarna jätten Vingner och hans
hustru Lora.
Det var i dessa fridens dagar Mimers söner och
alferna smidde åt gudarna de härliga klenoder, som pryda Asgård.
Allt vad gudarna behövde eller önskade av gyllene smycken, vapen
och husgeråd smiddes åt dem i Mimersönernas eller Ivaldesönernas
smedjor. Fridsåldern var en guldålder, där det icke föddes ett
asa- eller vanabarn, som icke fick något kostbart föremål från
Mimers eller Ivaldes söner. Det är från dem som Tor, Odens och
Friggs starkaste son, fick vagnen, i vilken han åker bland
åskmolnen, och starkhetsbältet, som han spänner kring sin midja.
Och från dem fick Balder, Odens och Friggs älskligaste son, skeppet
Ringhorne.
Bland vanerna var det tillåtet, att bror gifte sig med syster. Vanaguden Njord födde med en syster två barn: Fröj, som blev årsväxtens gud, och Fröja, som blev kärlekens och fruktsamhetens gudinna. Av Mimers söner fick Fröj en gåva och av Ivaldes söner en annan, vilka båda sedan skall omtalas. Åt Fröja smidde fyra underjordskonstnärer det vackraste kvinnosmycket i världen, bröstsmycket Brisingamen. Åt Njord smiddes den bästa av alla stridsyxor och åt flera av gudinnorna och diserna tillverkades falk- och svanehammar.
Heimdall erhöll en stridslur, som kan höras över hela världen, men som Mimer tagit i förvar och gömt, till dess den av honom förutsedda dagen kommer, då den blir behövlig. Märkvärdigt var också det tavelspel av guld, med vilket gudarna lekte, spelet kunde själv vara motspelare och flytta sina brickor. Men den viktigaste av urtidssmedernas gåvor till gudarna voro de äpplen, som var asarnas läkemedel mot ålderdom. De gavs till Idun, Ivaldes dotter, som blev upptagen i Asgård. Då de förvaras av henne äger de sin kraft, men annars icke.
Människoskapelsen.
Oden, Höner och Lodur kom till det härliga Midgård, som de skapat, och vandrade där. Där fanns mycket att se och fröjda sig åt, men något saknades ändå: varelser, som kunde glädja sig åt Midgård och tacka dem, som skapat det.
Gudarna gingo utefter stranden av det nordliga havet, där detta drar sig söderut, och där sågo de på stranden två träd och beslöto att ge dem likhet med deras egen skepnad och att göra dem till medvetna varelser. Det ena trädet kallas Ask, det andra Embla. Lodur lossade dem från deras förbindelse med jorden och gav dem förmåga att röra och föra sig, han förvandlade deras kalla sav till varmt blod och omformade dem till avbilder av gudarna. Höner gav dem mänskligt jag med medvetande och vilja. Oden gav dem anden, den yppersta gåvan.
Så
skapades det första människoparet: Ask, mannen, och Embla,
kvinnan. Vackra att se på, men nakna och blyga stodo de inför
gudarna. Då tog Oden av sina egna praktfulla kläder och klädde med
dem Ask och Embla. Och de tyckte sig ståtliga, när de fått
dräkter.
Vad som skedde vid de första människornas
skapelse upprepas i viss mån vid varje ny människas. De båda
träden Ask och Embla hade uppspirat ur frön, som Yggdrasil fällt
till jorden. Grundämnet till varje människa mognar till frukt på
världsträdets grenar. När en sådan frukt mognat, faller den ned i
till Höners och hans dotter Friggs odalmarker. Där ligga frukterna
icke ouppmärksammade.
Storkarna,
som äro Höners fåglar ser dem och flyga med dem till kvinnor, som
längta efter att smekas av små barnahänder. Lodur ger dem vad han
gav Ask och Embla, rörelseförmåga, det varma blodet och
gudaskepnaden. Höner sänder dem själen och Oden anden. Dock sänder
dem icke Höner själen efter eget gottfinnande. Oräkneliga
själar invänta sin födelse, och mödrar måste väljas åt dem.
Ansvaret för detta val har ödesdisen Urd, som därför har många
underordnade nornor, vilka förrätta denna tjänst åt henne.
Till
den moder, som en sådan norna utkorat åt en barnasjäl, sänds
denna genom Höner. Så kommer varje människa till världen; en
frukt från världsträdet, omdanad av en trefald gudomliga makter
och utkorad av Urd, till den moders sköte hon fått sig tilldelad,
den levnadsställning vari hon hamnar, och de öden hon har att
genomleva. Urd ger henne även en osynlig skyddsande genom livet, en
underordnad norna, som kallas fylgia.
Ask
och Embla födde barn, och deras avkomlingar förökade sig i det
fruktbara landet. De kände icke till eldens bruk, de hade
inga sädeskorn att så och de förstodo icke att skaffa fram
metaller ur jorden. Icke heller visste de någonting om samhälle och
lagar. Lagar behövde de dock icke till en början, eftersom de voro
rättsinnade och godhjärtade. Men de var också lätta att förleda.
För att odla och stärka deras anlag till det goda, för att upplysa
dem och binda dem vid sig med heliga band, fattade gudarna därför
beslut att sända dem en uppfostrare och lärare.
Heimdall,
kulturbringaren.
Till människornas lärare utsågs, kort efter det att han blivit född, den rena och heliga eldens gud Heimdall. Han räknas till vanernas släkt, eftersom han bragtes i dagen på underjordens västra randbälte, där vanerna bor. För sitt viktiga kall måste barnet utrustas med styrka, visdom och härdighet. Man gav det därför att dricka safterna från de tre underjordskällorna, som vattna världsträdets rötter.
Barnet fick först en dryck från Urds källa, som har ett silvervitt vatten, vari svanar simmar. Allt som kommer i beröring med den källans vatten, får en skinande vit färg och stärkes underbart, ty vattnet ger världen dess fysiska liv. Därefter fördes det till Mimers källa. Denna är prydd med en sjufaldig infattning av guld, och diktens sådd växer kring dess rand. Mimer gav åt barnet en dryck ur sin källas mjöd, som gömmer skaparkraft, skaldekonst och visdom. Barnet fördes därifrån till Vergelmers källa där det fick dricka av dess kyliga, härdande vatten.
Vid stranden av Vanaheim gjordes en båt i ordning för Heimdalls färd till Midgård. Båten sirades med guldringar och andra prydnader, och i den lades gossen med huvudet vilade på en sädeskärve. Det är från den kärven som alla sädeskorn i Midgård ha sitt upphov. Bredvid honom lades eldborren, med vilken den heliga gnidelden kan utvinnas, och runt omkring honom de verktyg, som krävas för all slags slöjd, samt vapen och smycken.
Därefter sköts båten ut i havet, för att själv söka den väg, som ödesdiserna hade utstakat. Det finns dock de som säger, att den drogs av ett par svanar, och att svanar icke funnos i Midgård före dem som nu kom dit med Heimdall.
Det hände så en dag, att människor, som stod på stranden, såg en båt nalkas utan att vara driven av åror. Båten gick in i en liten vik vid stranden, och det upptäcktes, att en späd gosse sov i den, och att den innehöll märkvärdiga och vackra, men för folket okända föremål. Barnet togs om hand och vårdades med största kärlek och ömhet. Kärven och även de andra föremålen tillvaratogs, även om det bland dem var sådana, vars bruk ej var lätt att gissa.
Vem gossen var och varifrån han kom, visste människorna icke. Så växte han upp hos detta folk och blev redan i unga år deras undervisare och lärare i åkerbruk och alla slöjder, världslig kunskap och runor. Sedan han vuxit upp till yngling, gjorde de honom till sin styresman och hövding.
Heimdall lärde människorna att plöja och baka, slöjda och smida, spinna och väva, rista runor och läsa. Han lärde dem att tämja husdjur och att rida, att uppföra timrade hus och knyta familjeband och samhällsband. Han lärde dem att använda bågen, yxan och spjutet till jakt och till värn mot den tidens vilddjur. Han undervisade dem i nornornas stadgar för ett rättrådigt liv och vad de skulle göra för att vinna ynnest hos de mäktiga gudarna.
Heimdall undervisade därför människorna även om gudarna och lät dem uppföra altaren och tempel samt framkallade med eldborren den rena elden. Han förestavade också böner och heliga sånger, som allt sedan dess från människoläppar ljudit till makternas lov.
En gång, då
Heimdall vandrade gröna stigar utefter havets strand, kom han till
en enkel stuga, bebodd av Ae och Edda. Han mottogs gästvänligt och
stannade i tre dygn. Nio månader därefter föddes sonen Träl.
Heimdall besökte sedan Aves och Ammas välburgna hem och när nio månader förflutit, föddes även där en son, som fick namnet Karl.
Därifrån gick Heimdall till en prydlig gård, där bodde stamfadern och stammodern till de ryktbara släkter, som kallas skilfingar eller ynglingar, sköldungar, hildingar och budlungar. Heimdall stannade tre dygn och nio månader därefter föddes i det hemmet en son med ljusa lockar, röda kinder och djärvt blickande ögon. Han blev hövding med tiden, folkets domare och kallades Borgar-Sköld.
Så helgade och stadfäste Heimdall de tre stånden, de ofrias, de fribornas och de högbornas. Alla tre ärades med gudomlig börd, på samma gång som de har mänsklig. De gjordes av honom till halvsyskon och ålades därmed att vänligt bemöta varandra. Därför kallas de tre stånden »Heimdalls heliga ätter».
Heimdall levde länge som människa bland våra urfäder och underkastade sig att, som andra, åldras och dö. Han hade bestämt att hans lik skulle bäras ner till den lilla vik, där han som barn hade landat. Det var vinter och när det sörjande folket kom dit med den döde, såg de med förvåning, att samma farkost, varmed Heimdall kommit dit, återkommit.
Den ringprydde båten låg där glänsande av rimfrost och is och väntade på att få sätta ut på havet igen. Heimdalls lik lades i båten, samman med dyrbara smiden, ej färre än dem med vilka han anlänt. När allt var färdigt, gick farkosten ut i havet och försvann vid synranden. Den återvände till Vanaheim, där Heimdall avkläddes sin åldrade gestalt och blev till en strålande gudayngling. Oden upptog honom i Asgård och i sin familjekrets.
De
av Heimdall utlärda Heliga Runorna.
De heliga runorna, av vilka Heimdall lärt människorna så mycket, som är nyttigt för dem, var först i Mimers ägo. Han hade hämtat dem ur visdomskällan, som han vaktar under världsträdets mellersta rot. Genom självuppoffring hade Oden fått en dryck ur källan, samt nio runosånger, som innehåller hemliga välgörande krafter och kallas fimbulsånger. Bland dem må följande omtalas:
hugrunornas
fimbulsång,
som hjälper till kunskap och visdom. Hugrunorna äro av många slag
och innehåller både jordisk och andlig visdom. De har varit
eftersträvade av män och kvinnor, högättade och lågättade.
hjälprunornas
fimbulsång,
som underlättar barnens inträde i världen och häver sorger och bekymmer,
läkerunornas
fimbulsång,
som förläner läkande kraft och som gått i arv hos somliga
hövdingeätter. En bön om detta slags runor ljuder så: »Hel eder,
asagudar! Hel eder, asynjor! Hel dig, månggagnande Frigg! Måtten I
giva oss ordets makt och andens odling och läkande händer,
medan vi leva!»
brimrunornas
fimbulsång,
som rensar luften från skadelystna väsen och ge makt över vind och
våg, när det gäller att frälsa seglare ur sjönöd, samt makt
över elden, när den antänt människoboningar;
målrunornas
fimbulsång,
som återger talförmågan åt stumma och försagda,
segerrunornas
fimbulsång, som uppstämmes, när man går
en fientlig här till mötes. Då lyfta stridsmännen sina sköldar
till jämnhöjd med överläppen och sjunga med dämpad stämma, så
att deras röster sammansmälter till ett dovt brus, och om de då
hör Odens stämma med deras, veta de att han förlänar dem seger.
Då »sjunger han under deras sköldar», och de blir herrar på
slagfältet.
Om
Heimdalls sonson, Borgar-Skölds son Halfdan, har det sjungits, att
han,
»lärde sig runor, / evighetsrunor / och jordelivsrunor /
han lärde sig sedan
att människor frälsa, / döva svärdsegg,
/ lugna havet, / fågelsång tyda,
dämpa eldar, / sona och döva,
/ sorger häva.»
Åtgärder
voro i urtiden vidtagna för att sprida dessa runor bland alla
släkter. Oden utbredde dem bland asarna, alfen Dain som lärt dem av
Mimer, spred dem bland alferna och dvärgarna, och genom Heimdall kom
de till människorna. Denna goda gåva, blandad i heligt mjöd,
sändes vida omkring, »och sedan är den bland asar, bland
alfer, bland visa vaner och bland människors barn». Ej heller
jättarna blev lottlösa, eftersom Mimer sände dem runor, vilka
grundlagt den kunskap, som finnes hos Jotunheimssläkten och sedan av
den blivit illa brukad.
Asagudarna.
Den
vakt av stridbara gudar, som tagit bostäder på Yggdrasils övre
grenknippa i Asgård för att därifrån övervaka och skydda
världen, äro dessa:
1) Oden,
allfadern och tidsåldrarnas fader. Han bär därjämte många andra
namn. Hans växt är majestätisk, hans panna hög, hans ögonbryn
starkt tecknade, hans anletsdrag ädla, hans blick tankfull och
grubblande. Sedan han, driven av kunskapstörst, offrat sitt ena öga
i Mimers brunn, är han enögd.
Då han uppenbarat sig bland människor, uppträder han vanligen i vid hatt och höljd i en vid blå kappa. Men i sin egen sal, bland gudar och einheriar , vilket är namnet på döda och till Oden upptagna hjältar, är han utan lyte. Även om tankfull, är han så blid, att alla med glädje skåda upp till hans anlete, varifrån hans skägg faller ned över bröstet.
Han äger en åttafotad häst, Sleipner, den ypperste av alla springare. Denna fick han genom en händelse som sedan skall omtalas. I sadeln på Sleipner och följd av sina varghundar, Gere och Freke, rider han ibland nattetid genom rymderna, för att rensa dem från de skadliga väsen, som kallas gifer och tunridor och är av rimtursarnas och sjukdomsandarnas släkt.
Oden är världens beskyddare men därför icke enväldig. Ödet har delat makten med honom, och denna makt har sina ombud i de tre höga ödesdiserna, Urd och hennes systrar. Det är de som kora till liv och har att bestämma livsödet för dem, vars liv de korat.
Dock har Oden stora företrädesrättigheter, för annars skulle han icke vara den härskare han är. Han bestämmer över fältslagens utgång och utser dem, som skall falla i striden, ty utan denna rätt kunde han icke vara folkens herre. Han är överdomare i den domstol, som vid Urds källa dömer de döda, allt efter deras sinnelag och gärningar, till salighet eller osalighet.
Svaghetssynder dömer han milt. Han är böjd att ursäkta människors felsteg, och även om han varnar mot överflödigt drickande, är han överseende mot dem, som skåda flitigt i dryckeshornet. Men illvilliga lögnare, förrädare, nidingar, äktenskapsbrytare och skändare av helgedomar dömer han till rättvisa straff. Under sina vandringar bland människor har han prövat dem och utdelat redan i detta livet straff och belöningar.
Goda seder har han givit människornas barn. »Hel de givande!»
har han ropat till dem, utanför vilkas dörrar vandraren står
hungrig och frusen. Själv en visdomssökare, uppmanar han envar att
odla sitt vett. Det gläder honom, när de dödliga stifta vänskap
och troget bevara den. Han varnar mot övermod, och han vill att en
man skall föredraga fattigdom med självständighet framför välmåga
med beroende. Feghet hatar han, mannamod älskar han. »Glad och god
skall en man vara, medan han går sin död till mötes.»
Många
bekymmer har Oden att bära för världens och människornas skull.
Men hans tyngste tanke är väl den, att han icke är fullkomligt
felfri. Dess större glädje blev det för honom, att han blev fader
till den syndfrie Balder. Så länge denne oskyldige gud blomstrade i
ungdomskraft, fruktade Oden icke för sin makts och sin världs
framtid. När Balder så tynade, intogs han av dystra aningar, och
när Balder dött, hade han fått visshet om en väntande undergång.
Ingen vet vad han viskade i den döde Balders öra, kanske var det
tröstens ord, ty Balder skall återkomma och ett
rättfärdighetens rike grundläggas. För goda ändamål har Oden
tillgripit medel, som han själv beklagat. Helt tillfredsställd inom
sig är han därför icke.
Så mild asafadern än är, synes han dock för många förskräckande. Han som offrade sig själv för att kunna vara Midgårds skapare och människosläktets fader, har givit de dödliga ett föredöme. Han fordrar därför, att då fara hotar skall den enskilde giva sitt liv för folket. Därav kommer det sig, att man offrat människor åt honom för samhällets bästa.
Han
har dock själv förkunnat, att framför omåttligt blotande är
bättre att icke bedja alls, emedan han ser till den offrandes
hjärtelag, ej till offergåvans beskaffenhet. Hög och gåtfull har
han alltid stått för sina tillbedjare. Han kan skämta vid mjödet,
ja, även inför människor skämta med sig själv, men detta är
krusningar på ytan av en ande, vars djup griper med aningsfull
vördnad.
2) Tor,
är son till Oden och Frigg. I hans skaplynne ligger ingen dunkel
gåta, det är klart som en genomskinlig källas vatten. Tor har
breda skuldror och en ståtlig kroppsbyggnad, vars resning och lemmar
visa hans ofantliga styrka. Bland gudarna finnes ingen så stark som
han. På denna väldiga kropp är ett ungdomligt huvud med blont hår
och ljusa skäggfjun, omgivande ett ansikte, som uttrycker öppenhet
och ärlighet. Oaktat den skarpa blicken, finnes här även mycken
godlynthet, när han icke vredgas och brusar upp, vilket lätt händer
om någonting lågt och elakt retar honom.
Tor
är den luftrensande och välgörande åskans gud. När den torkande
jorden längtar efter regn, åker han ut på sin, av bockarna
Tanngnyst och Tanngrisner dragna, vagn. Genom de från Eiktyrner
utseglande, med vaferdimmor och vatten laddade, molnen far han och då
tändas vaferdimmorna och bliva till blixtar, och vattnet nedstörtar
i befruktande skurar.
Om Tors hammare och starkhetsbälte och
hans många äventyr med jättarna skall längre fram talas. Han är
Midgårds värnare mot Jotunheims makter och är den flitige
plöjarens gode vän. Till trälen, som arbetar på åkern och i
skogen, ser Tor med blida ögon. Missaktas den ofrie, så är Tor
honom alltid bevågen och i domen över de döda talar han väl för
honom och förordar, att hans mödor må lönas med salighetens lott.
Därför säges det, att »Tor äger trälarna, men Oden jarlarna».
Oden älskar honom högt, och han var alltid sin faders trogne son.
Stor och stark som han är, kräver han mycket både av mat och
dryck, och hans dryckeshorn är det största i Asgård.
Han är
gift med Siv, som är av alfernas stam. Han har två söner, Mode och
Magne, som brås på sin fader. Innan han blev gift med Siv, födde
han Magne med jättekvinnan Järnsaxa, som också är en av Heimdalls
nio mödrar. Den omisstänksamme Tor trodde länge, att Loke var
hederlig och pålitlig, ty denne var ju Odens ungdomsvän och
upptagen av honom i Asgård. Tor var, som de andra gudarna, road av
Lokes infall och upptåg, och tog honom stundom med sig på sina
utfärder. Men sedan Tor några gånger blivit grundligt lurad av
Loke, förlorade han förtroendet för honom och tålde honom
illa.
3) Balder,
en ljusgud, »solskivans mäktiga främjare», vars uppgift var att
på sin häst eller från sitt luftskepp Ringhorne vara en skyddsvakt
för Sol och Måne på deras färder över himmelen. Balder är son
till Oden och Frigg. Han är den mest högvuxne bland asarna och den
ojämförligt skönaste av alla gudar. Balder älskade icke kriget,
utan sörjde över att det någonsin uppkommit. Det oaktat var han
aldrig sen att draga vapen mot den ohjälpliga ondskan.
Därför blev han lovad och älskad av alla väsen, som äro i stånd att fatta tillgivenhet för vad som är hjärtegott och rent. Försonlig mot sina fiender och böjd att förlåta, var han världens fredsstiftare och milde domare. Dömde han strängt, då stod det så illa till med den dömdes sak, att domen icke kunde jämkas eller förmildras.
Människorna hava uppkallat de vitaste blommor efter honom,
emedan de i dessas vithet trott sig finna något, som liknade Balders
pannas glans. Han blev gift med måndisen Nanna, och hade med henne
sonen Forsete.
4) Had,
en vacker yngling, till lynnet obetänksam, häftig, lättrörd,
lättförledd, lidelsefull och med stormande känslor. Hans
uppförande berodde av det inflytande, varunder han kom. En tid lät
han sig ledas av Balder och gjorde sig då förtjänt av allas
lovord, därefter lät han leda sig av Gullveig och Loke och begick
då gärningar, som han djupt ångrat.
Had var rikt begåvad och en
stor idrottsman. Som sångare och harpospelare kunde han röra
allas hjärtan och väcka de mest skilda känslor hos åhörarna:
glädje, hat, sorg och medlidande. Som
simmare och nävkämpe var han oöverträfflig och förde alla vapen
väl, även bågen, i vars skötande han överträffades endast av
Valands broder Egil, väktaren vid Vergelmers och Jotunheims vatten,
samt av Egils son Ull.
5) Forsete,
Balders son och avbild, rättvisans gud, skarpsinnig i vanskliga
rättsfrågors avgörande och mer än någon i stånd att förlika
tvistande.
6) Brage,
den långskäggige, Valhalls skald och harpolekare, son till Oden och
gift med Idun, som äger föryngringens äpplen. Ståtlig tager han
sig ut, där han sitter vid dryckesbordet i Valhall, helt nära
Odens högsäte. Brage är vis och vältalig och vid offergillen i
Midgård pläga många ägna fjärde skålen åt honom, sedan man
förut druckit till ära för Oden, Njord och Fröj. Bägaren, som
ägnas Brage, kallas löftets bägare, ty vid den gives löfte om en
eller annan storbragd, värdig att besjungas av skalder.
7)
Vidar,
son till Oden och jättekvinnan Grid. Han är tystlåten, intager
blygsamt det lägsta sätet vid gudabordet i Valhall och stiger på
Odens tillsägelse upp och fyller hornet åt andra, även åt den
föraktlige Loke, utan att visa sig kränkt av sådan tjänstgöring.
Han har ett kraftigt utseende och få äro de som ana, huru stark
han är - näst Tor den starkaste av alla asagudar. Än färre anade
att det är han, som skall hämnas sin fallne fader i Ragnarökstriden
8) Tyr,
son till Oden och den fagra jättekvinna, som blev jätten Hymers
maka. Han har varit Tors ledsagare på mer än en av dennes
äventyrliga färder i Jotunheim, och säkert är, att Tor icke kunde
haft en modigare och pålitligare medkämpe. Tyr är de i
fylkingarnas led kämpande stridsmännens gud och en förebild för
dem i uppoffring för det helas bästa.
Sin djärvhet och
offervillighet visade han särskilt, då han, såsom längre fram
skall omtalas, lade sin högra hand som pant i Fenrisulvens gap och
fick den avbiten vid handleden. Han kämpar sedan med den vänstra.
Fältherrarnas förebild är Oden, som
uppfunnit den viggformiga slagordningen. Soldaternas förebild är
Tyr. Oden och Tyr äro som två händer, som i förening vinna
segern.
9) Vale,
son till Oden och Rind, som var aftonrodnads-alfen Billings dotter,
Han föddes för ändamålet att på Had hämnas Balders död, som
annars skulle förblivit ohämnad. Nattgammal uppfyllde han detta
kall.
Dessa gudar äro de egentliga asarna. Till dem komma
såsom upptagna i Valhall tre vanagudar, Njord, Fröj och Heimdall,
samt en av alfernas stam, Ull.
10) Njord,
broder till Odens maka Frigg. Han är sjöfararnas, fiskets, handelns
och rikedomens gud och som sådan flitigt dyrkad. Han födde med sin
syster guden Fröj och den underbart sköna Fröja. Åtta andra
döttrar äro Fröjas diser. Njord är, som alla vanagudar, vänlig
och mångkunnig. Sänd i oskuldstiden som gisslan från vanerna till
Oden, skall han mot världsålderns slut återvända till vanerna,
där han fortfarande har en borg i skeppens stad Noatun.
Han blev
längre fram i tiden gift med disen Skade, dotter till jätten
Tjasse. Tjasse är densamme som Ivaldes son Valand, som genom det
oblidkeliga hat han fick till gudarna förvandlades till sin natur
och blev ett fördärvligt jätteväsen.
11) Fröj,
årsväxtens människovänlige herre. Hans födelse hälsades med
glädje av alla ätter, utom jättarnas, och gudarna skänkte honom Alfheim i tandgåva. Fröj blev därigenom furste över alferna,
bland vilka Ivaldes tre söner voro de märkligaste.
Och eftersom bruket var, att konungasöner sändes att uppfostras av
deras fäders underordnade hövdingar, så sändes Fröj att
uppfostras hos Ivaldes söner.
Hur Valand svek sina plikter mot
fostersonen, skall förtäljas sedan, så väl som hur Fröj friade
till jättedottern Gerd. Om Fröjs skaplynne kan det vara nog att
upprepa det vitsord, som Tyr i ett skaldestycke givit honom: »Fröj
är, efter Balders död, den bäste av djärva ryttare i asars
gårdar; han kommer ingen mö och ingen mans hustru att begråta
förlusten av sina kära, och han vill lösa envar ur hand och
bojor».
12)
Heimdall,
den heliga eldens gud. Om hans födelse och levnad bland människorna
är förut omtalat. Sedan han fulländat sitt viktiga kall i Midgård
och blivit upptagen i Asgård, har Oden anförtrott honom vakten på
bron Bifrost. Den norra broänden, som ligger utanför Nifelhel, är
mest hotad av gudarnas fiender. Där är en stark borg uppförd, som
kallas Himmelsvärnet och detta är Heimdalls bostad.
Evig natt ruvar över denna trakt, och vilda vinterstormar hava där sitt tillhåll och sin utflyktsort. Men Heimdalls borg är väl inrättad till borgvaktens trevnad, och »i dess behagliga sal dricker Heimdall glad det goda mjöd». Och gudarna glädjas åt sin trogne väktare, när de ser honom, lysande med vitaste glans, rida på sin häst Gulltopp i det yttersta Nordens svarta mörker.
Heimdall
behöver mindre sömn än en fågel, han ser lika väl, natt som dag,
vida omkring sig, och hans hörsel är så fin att han hör gräset
växa på jorden. Mot Loke har han ständigt hyst ovilja, och genom
sin skarpsynthet och oavlåtna vaksamhet har han mer än en gång
omintetgjort dennes listiga anslag.
13) Ull.
Innan Siv, den guldlockiga disen, blev Tors maka, hade hon varit gift
med Ivaldes son Egil, den store bågskytten och skidlöparen. Med
honom födde hon sonen Ull, som blev en mästare i sin faders
idrotter och därför kallas bågeguden, jaktguden och skidguden. När
Siv giftes med Tor, blev även Ull upptagen i Asgård och fick gudars
rang.
Ulls
skidor äro ett konstverk från Ivaldes söners verkstad och de kunna
begagnas på vatten såväl som på land, och de kunna även nyttjas
som sköld. Ull är vacker, smärt och smidig och i allo en utmärkt
stridsman. Därtill kommer, att han har en härskares och styresmans
egenskaper. När i ofredens tidsålder ett krig uppkom mellan
asarna och vanerna och dessa senare blevo ensamma herrar i Asgård,
satte de därför Ull i Odens högsäte och gåvo honom Odens
namn och rättigheter.
Som redan är omtalat, blev
under oskuldstiden två varelser av jättestam upptagna i Asgård:
Loke och Gullveig. Loke och hans bröder Helblinde och Byleist
äro söner till orkan- och åskjätten Farbaute. Orkanens skyfall
gåvo upphov åt Helblinde, som blev gift med havsdjupets jättinna
Ran. Orkanens virvelvind gav upphov åt Byleist.
En ljungeld från orkanen födde Loke, vars moder är Laufey, till världen. Det onda skaplynne Loke fått som arv, visade sig ej så länge han gick fritt omkring i Asgard, utan först sedan han blivit fängslad i sin pinohåla, varifrån han åstadkommer jordskalven.
Loke var en god iakttagare av andras skaplynne, och när han upptäckt deras svaga punkter, visste han att utlägga frestelser i enlighet med dessa. Kvickhet, lastbarhet och bottenlös elakhet förenades i hans natur.
Gullveig
är Loke lik, ja, värre och, i grunden av sitt väsen, förfärligare
än han. De arbetade i endräkt tillsammans på gudarnas och världens
fördärv. Gullveig, som först framföddes av rimtursen Rimner, blev
tre gånger född till världen av olika jätteföräldrar och tre
gånger av gudarna bränd. Det oaktat lever hon ännu. Hon är en och
tre på samma gång och det är på henne, den om Ragnarök siande
sången Völuspa syftar. Den talar om »de tre förskräckliga
tursamöar», vilkas ankomst från Jotunheim gjorde slut på frids-
och guldåldern.
Bland de gudinnor, som bo i Asgård, hava här
ovanför redan omtalats Frigg, Siv, Nanna, Idun, Skade, Gerd, Fröja
och Eir. Om Frigg må nämnas, att även om hon är en god maka och
öm moder, har hon sin vilja för sig och gynnar ofta andra
människor än Oden. Hon ingriper gärna i sin makes befattning
med folkens och samhällenas öden.
Det har hänt, när ett folk haft
Odens ynnest, att deras motståndare riktat sina böner till Frigg,
och att hon då övertalat Oden att skänka hennes tillbedjare
segern. Oden har berömt hennes förutseende och tystlåtna klokhet.
Friggs syster heter Fulla, och hon är Friggs förtrogna och
förvarar hennes smycken. Emedan Fulla är himladrottningens
syster, bär hon, till tecken på sin värdighet, ett diadem.
Asgård
har många präktiga gudaborgar. Förnämast bland dessa är Odens
borg Valhall. Det namnet, som betyder »de på slagfälten korades
hall», hade borgen icke i begynnelsen, utan uppkom under
ofredens världsålder, sedan krig utbrutit i Midgård. Det närmaste
området kring Valhall heter Gladsheim, och där växer lunden
Glaser, »som står med gyllne löv utanför Odens portar». Salen,
där asagudarna samlas kring sin fader och där de korade få säte
kring borden, är bjälkad med spjutskaft, taklagd med silversköldar
och bonad med guldbrynjor och vapen.
Valhall har 540 portar och dessa
äro så stora, att när en gång Ragnarökstriden kommer, skola
genom varje port 800 einheriar på en gång tåga ut. Och dock är
det endast halva antalet einheriar som bor i Valhall, den andra
hälften koras av Fröja och bor hos henne. Einheriarna tillbringar
sina
dagar med fester, vid vilka de sköna diserna valkyriorna
räcka dem fyllda dryckeshorn, eller med stridslekar på Asgårds
slätter.
Drycken, som de dricka, innehåller mjödet från
Mimers källa, blandat med safterna från Urds källa och Vergelmer.
Vid måltiderna framsättes maten för alla bordvännerna såväl som
för Oden, men han ger sin andel till Gere och Freke, som ligga vid
hans fötter. Han lever själv enbart av mjöd, när han vistas i
Valhall.
Fröjas område i Asgard heter Folkvang och den stora
praktfulla sal, vari de kämpar hon korat vistas, heter Sessrymner.
Den borg som Balder i Asgård bebodde är Glitner, vilken har
guldbjälkar och silvertak. Efter Balders förflyttning till
underjorden är hans son Forsete herre till Glitner, och han själv
bor i Breidablik på Glansfälten i underjorden. Minst av alla
områden i världen har detta blivit fläckat med ont. Tors
område i Asgard heter Trudheim och Trudvang.
Flera
gudar och gudinnor hava sina borgar och odalmarker belägna
annanstädes än i Asgård. Det är redan förut berättat, att
Heimdalls borg Himmelsvärnet är byggd i yttersta Norden vid
Bifrosts ena brohuvud, och att Njords gård Noatun är belägen
väster om världshavet i Vanaheim. Skade bor helst i sin faders land
Trymheim, på vars fjällsidor och slätter hon går på skidor och
jagar. Fröj vistas mest i Asgård, men det rike han behärskar är
Alfheim. Ulls odalmarker, Ydalarna, äro belägna kring hans
fader Egils borg, Ysäter, vid det vatten, som skiljer det stora
Svitiod från Jotunheim. Vidar den tyste har också ett landområde,
Vide, som utgör en del av Vigrids stora slätt, på vilken den
stora
Ragnarökstriden skall utkämpas.
Tors
och Egils vänskap. Ivaldesläkten.
Såsom den gamle jätten Vaftrudner själv sagt, ha jättarna ett ont gry i sig, och det tjänade i längden till föga, att de hade blivit upptagna i det fredsförbund, som makterna i oskuldstiden slöto med varandra. Jättarna tillväxte i Jotunheim och förökade sig i såväl antal och manstyrka och sedan de fått sådana hövdingar som Hymer, Geirraud och Gymer, dröjde det icke länge, innan de visade sitt onda sinnelag.
Det första förebudet till fiendskap mellan
gudarna och jättarna inträffade på jätten Vingners gård. Det är
förut omtalat, att Oden hade anförtrott åt Vingner och hans hustru
Lora att uppfostra Tor. Gossen visade tidigt ovanlig styrka och var
redan vid tolv års ålder väldigt stark. Vanligen råder ett gott
och trofast förhållande mellan föräldrar och fosterbarn, men
här slutade förhållandet så, att Tor dräpte både Vingner och
Lora.
De forntidssånger, som besjungit denna tilldragelse och omtalat dess orsak, äro förlorade, men man skall betänka, huru i grunden välvillig Tor är samt att de flesta jättar visat ett otillförlitligt sinnelag. Det är därför troligt att Vingner och Lora här anande en framtida farlig jättefiende och ville bringa honom om livet, och att han härför dräpte dem. Säkert är, att han från Vingners gård medförde den stenhammare han sedan alltid nyttjat mot jättarna, utom under den korta tid, då han ägde en järnhammare, som Mimersonen Sindre smidde åt honom.
Stor syntes
likväl den från Jotunheim hotande faran icke vara, så länge
Ivalde och hans söner, höllo den trohetsed de svurit gudarna. Dessa
alffurstar hade fått sig vakten anförtrodd längs hela det
vattendrag, som från Vergelmers källa rinner upp till jordytan och
skiljer Midgård från Jotunheim. De hade växtlighetsdiser till
systrar och hustrur och voro således även genom släktskapsband
knutna till de makter, som skydda världsträdets grönska och giva
Midgårdsborna skördar.
Bland de tre Ivaldesönerna sysslade Valand mest i sin smedja, där han smidde gudasmycken och växtlighetsklenoder och därmed gagnade den sak han svurit att tjäna. Fröj, hans fosterson, vistades ofta hos honom. Det var därför de båda andra bröderna, som skötte bevakningen av Midgårds norra utkant, och Egil utmärkte sig särskilt för oförtruten och tapper vakttjänst.
Hans första hustru hette Groa. Han bodde med henne på Ysäter, en väl omgärdad, behagligt inredd och guldprydd borg vid Elivågor. Där fanns en under honom lydande besättning av krigiska alfer. Enär Egil och Groa länge voro utan barn, upptogo de som fosterbarn en gosse, Tjalve, och en flicka, Raskva, som de hittat i en damm.
Emedan
Egil var den yppersta av alla bågskyttar, kallades han också
Örvandel. Tor, vilken vilken ofta besökte gränslandet, för att ha
ett öga på jättarna, var Egils gode vän och plägade alltid vid
sådana besök taga in hos honom. Ofta brukade också Groa vistas i
Tors hem, Trudvang, när Egil ensam eller med sina alfer gjorde
strövtåg på Elivågor och längs jättekusten.
Landet, Svitiod det stora, där bröderna bodde, var guldrikt. Dess nordligaste älvar flöto på bäddar av guldsand. Ivalde, brödernas fader, var den förste härskaren över det stora Svitiod, varav svearnes land är den sydligaste delen. Norr om dem behärskade Ivalde ett skidlöparefolk, skridfinnarna. Han kallas fördenskull även Finnkonung. Han var en väldig dryckeskämpe och lika skicklig att hantera spjutet som Egil bågen.
Välkommen till min hemsida
DE GAMLA GUDARNA
Ditt besök är gratis
och här finner du
en nyutgåva av
Viktor Rydbergs bok
Fädernas Gudasaga
Bilden ovan antas
föreställa Oden
samt korparna
Hugin och Munin.
Del av hjälmornament
från Vendeltid.
Völvan, var en mytisk
varelse, som kunde se
allt, i alla tider.
För fler intressanta uppgifter
om gudarnas värld, se
www.nordisk-mytologi.se
Välkommen också till min
historiska hemsida
LANDET VID ULTIMA THULE
www.tidhjul.n.nu
Senast ändrad 14-09-08
KONTAKT